Pyttan skriver dagbok

Berit lyfte armen för att flickan skulle förstå, att hon hade sett henne. Men rörelsen blev aldrig avslutad: i stället för att vinka förde Berit handen mot munnen, och bakom de utspärrade fingrarna kom ett skrik. Den främmande flickan hade böjt sig fram. Hon hade tagit ett steg till — ett steg för mycket. Och ytterst ute på randen av klippan snubblade hon. Hon flaxade ut med armarna, hon vände sig till hälften i luften, och det hela såg mycket overkligt ut. När hon nådde vattenytan, sprutade skummet högt upp, fastän ingenting hördes dit, där Berit stod.