Meritokrati

Är något mer självklart än att den bäste kandidaten ska ha jobbet? Tanken var en gång revolutionerande och revolutionär. I de börds- och skråsamhällen som präglat en stor del av mänsklighetens historia betydde härkomst, förbindelser, betalningsförmåga och grupptillhörighet mer än kompetens när ämbeten med makt skulle besättas.

I dag ser vi med förvåning och förakt på det som tidigare generationer tog för givet. Adrian Wooldridge skildrar det skiftet, förebådat av filosofer som Platon och Konfucius, eftersträvat av huvudsakligen liberala och radikala reformatorer, och motarbetat av dem som betonade värdegemenskap och stabilitet i staters ledning.

Wooldridge visar hur meritokratin ständigt riskerar att tappa udden, att försjunka till slutna elitvälden, där familj och förbindelser åter blir viktigare än intelligens och förmåga. Här synar han kritiken mot idén om meritokrati från såväl höger som vänster. Kan tanken på förmågans betydelse åter vinna den reformkraft den en gång hade?

Adrian Wooldridge disputerade i Oxford och har under många år varit redaktör och kolumnist i The Economist. I denna långessä ger han en syntes av ett komplext skeende i en elegant framställning stundtals präglad av stilla ironi.