The Story of War

The endless wars of the seventeenth century took their toll in the lives of millions of soldiers and crushing taxes. To legitimize war, Europe’s rulers turned to the Church: ‘O God, we praise you’, Te Deum Laudamus, was sung in the churches of France and Sweden to celebrate victory in battle. It was a way of thanking God, but also an opportunity for congregations to learn what had happened – and an occasion for festivities.



In The Story of War, the historian Anna Maria Forssberg applies a narrative and ritual perspective to the Te Deum, looking at specific wars such as the Thirty Years War and at themes such as peace and enmity. This is a unique, comparative study of war propaganda in early modern times, and how it defined the roles of ruler and ruled alike. There were national differences, but ultimately all war stories were highly selective. Bloody defeat and uneventful everyday life were glossed over; what mattered were spectacular victories and royal glory. Yet in the end, the war stories peddled in both Sweden and France were profoundly challenged by the crisis of 1709.



--------



1600-talets Europa präglades av krig. I Frankrike talar man om ”det stora seklet” (le grand siècle) och i Sverige om ”stormaktstiden”, men de territoriella vinsterna hade en baksida. Hundratusentals soldater stupade på slagfälten och för vanligt folk höjdes skatterna gång efter gång. För att legitimera krigsinsatserna använde sig kungamakten i Frankrike och Sverige av kyrkan. Där hölls böner för krigsföretagen och när ett slag vunnits eller en stad erövrats firades tacksägelsedag (kallad Te Deum i Frankrike). För invånarna blev det både ett tillfälle till fest och en möjlighet att få information om vad som hände på slagfältet. Men bilden som gavs av kriget var selektiv. Blodiga nederlag och händelselöst vardagsliv ersattes med spektakulära segrar och kunglig ära. Genom propagandan formulerades en berättelse om vad kriget var, och vilken roll regenterna och deras undersåtar skulle spela.



Även om det fanns likheter mellan ritualerna i de olika länderna, fanns också stora skillnader. I Sverige förväntades alla – såväl hög som låg – samlas i kyrkan och lyssna till prästens ord tillsammans och alla stämde in i psalmen O Gud vi love dig. I Frankrike var det eliterna som fick krigsberättelsen uppläst för sig och som tågade i procession till noggrant utvalda platser i katedralen. Det var prästerna som sjöng psalmen Te Deum laudamus och de lägre samhällsklasserna var där för att titta på. Men även om de var åskådare snarare än deltagare, var de helt nödvändiga för att ritualen skulle fungera. På kvällen var det deras tur att ta plats, när eldar tändes i gathörnen och framgången skulle firas med fest.



1709 skakades både Frankrike och Sverige av kriser: militära nederlag, pest och hungersnöd drabbade befolkningen hårt. I denna svåra situation bytte båda länderna i strategi. Karl XII visade inget intresse föra att använda kyrkan för att legitimera kriget. Istället trädde rådet och fältherren Magnus Stenbock in med ett nytt patriotiskt tilltal. I Frankrike vände sig Ludvig XIV tvärtemot sina tidigare vanor till befolkningen, och gjorde dem för första gången till en del av krigets berättelse. Men när krisen var avvärjd skulle allt återgå till det gamla igen. Kriget blev återigen en berättelse om seger och kunglig ära.