Baskervilles hund

Herr Sherlock Holmes, som vanligen var mycket sen om morgnarna, utom vid de ej så sällsynta till­fällen då han varit uppe hela natten, satt vid frukost­bordet. Jag stod på mattan framför eldstaden och hade i mina händer en käpp, som blivit kvarglömd av en herre, som sökt oss aftonen förut. Den var ganska vacker, stadig, hade lökformigt handtag och såg ut som en riktig »lagmanskäpp». »Till James Mortimer, M. R. C. S.[1] från hans vänner vid C. C. H.», stod det på den tumsbreda silverringen nedanför handtaget och så årtalet 1884. Det var just en sådan käpp som en gammal husläkare brukar begagna — den såg värdig, solid och förtroendeingivande ut.
— Nåå, Watson, vad drar du för slutsatser av den där?
Holmes satt med ryggen vänd åt mig, och jag hade ej sagt ett ord om vad jag sysslade med.
— Hur visste du vad jag gjorde? Jag tror du har ögon i nacken.
— Jag har åtminstone en blankpolerad silverkanna på bordet, sade han. Men säg mig, Watson, vad lär du av den där käppen? Efter vi hade oturen att icke träffa ägaren och ej ha en aning om hans ärende, så blir det lilla minne han lämnat oss av sitt besök ganska viktigt. Låt se att du konstruerar upp mannen efter din grundliga undersökning av denna hans till­hörighet.