Stilen och lyckan

Den som vill utforska den litterära texten måste likna en envis förföljare i en agentfilm, som tvingas byta skepnad, taktik och spaningsområde åtskilliga gånger innan bytet tillfaller honom. De så kallade teorierna är egentligen förklädnader, med vilkas hjälp man smyger sig på litteraturen.

Men det metodiska studiet är inte tillräckligt. Man kan inte tvinga textens lag att framträda. Det sker bara på villkor av en samhörighet, som gör det omöjligt att behandla det skrivna som ett objekt. När uttolkaren står i begrepp att tala om litteraturen märker han plötsligt att han talar till den. Han förstår att han, som nyss tyckte sig kallad att ifrågasätta allt, är en av dem genom vilka traditionen söker tillvaro. I stället för ett teoretiskt problem att lösa erbjuder sig en livsform.

ur Efterordet