April 90

Det är snart trettiofem år sen det var krig i Sverige. Mer än en generation. Människor glömmer. Ärren läker. Jag var tjugofyra år våren nittio och veckorna som jag tillbringade mobiliserad har sedan dess följt mig.
Det talas sällan om vad som hände då. Det som blev slutet på det kalla kriget. Hur Skåne drabbades, var ockuperat och hur vi befriade landskapet.
Idag har vi på nytt krig i Europa men det som hände då under drygt tio veckor talar vi inte om. Det är en bortglömd, undangömd parantes i den svenska och europeiska historien.
Mina barn är vuxna har egna barn, vi, min fru och jag har fått barnbarn. Det dog mer än tusen svenska soldater under de veckorna, unga män och i flera fall bara pojkar som aldrig fick egna barn. Det dog över tre tusen fiendesoldater. Jag dödade personligen fler än tio. De var också söner, bröder och kanske pojkvänner.
Det är dags att berätta deras historia.