Fågel Fenix

Kristofer Nilsson Ahlberg presenterar sig själv som en skrivande teaterman, sedan 1983 bosatt i Linköping. Där utspelar sig också en stor del av hans debutroman. Men den som hoppas på en hög igenkänningsfaktor blir besviken.
Miljöskildringar är, helt uppenbart, inte Nilsson Ahlbergs grej; här är det människorna och deras relationer som står i centrum.
Helt kort handlar boken om människors sökande dels efter en familjeidentitet, dels en mera nyandligt inriktad "mening".
En sekt spelar en betydande roll i boken. Skruvat, ja visst. Ändå mera verklighetsinspirerat än, tror jag, många anar.
Huvudpersonen Simon har suttit en längre tid på institution dömd för mord, när han söks upp av sin 15-åriga dotter Agnes.
Perspektivet växlar sedan mellan de båda, när Simon berättar för Agnes om hennes ursprung och om vad som egentligen hände i slutet av 1980-talet.
Bokens teateranknytning är tydlig och själva berättandet påfallande ofta just teatralt, ibland i allt för hög grad för min smak.
Här hörs också stråk av en ung Ulf Lundell, medan i nästa ögonblick språket kan föra tankarna till en gammal svartvit film: ånyo, inmundiga, min sköna.
När man kommit igenom den lite röriga inledningen har historien ändå en sympatisk enkelhet och berättariver som känns äkta, och väldigt snart känner jag att ja, jag bryr mig faktiskt om de här människorna, ja, jag vill veta vad som händer dem. De angår mig.
Vilket är en ganska bra början för en debutant.
Till sist vill jag också nämna dikterna som här och var finns insprängda i texten. De är korta, spröda, och uttrycksfulla. Jag tycker mycket om dem.

ANNA RUDBERG-W

Det här är en poetisk spänningsroman utöver det vanliga. Läs den.