Frontkamrater

“Andra Världskrigets okända soldat har fått sitt monument” – skrev Morgenavisen, Norge


Tolv dygn satt vi på tåget från Hamburg och nu stod vi på rullbanan Pinsk – Gomel. Regementet låg enligt papperen förlagt i Petrikova. Den som en gang varit på en rullbana glömmer det aldrig. I en snörrät  linje sträcker den sig ut mot fronten, en av tusentals hjul och miljontals fötter tillkörd och upptrampad väg, som egentligen inte är någon väg alls. Ändå är den arméns livsnerv och huvudpulsåder. Dag och natt rullar ändlösa kolonner med vapen, ammunition, proviant och nytt manskap mot fronten. I motsatt riktning kommer förstört artilleri, krossade fordon, utbrända stridsvagnar, förvridna flygplanskroppar och långa rader av rödakorsambulanser med sårade. Men nu förändrades bilden av rullbanan. Rysserna var där och strömmade västerut. Som ett olycksbådande oväder kunde vi höra dem. Snart jagade de oss som harar. Vårt nya  manskap var oövat. Vi saknade vapen. Ammunition. Proviant. Kriget måste snart vara slut. Skulle vi överleva? 


Sven Hassels böcker följer en sammansvetsad grupp soldater under större delen av kriget – soldater som tvångskommenderats til tyska krigsmaktens straffregemente, 27:e pansar. De tvingas utkämpa ett krig ingen av dem tror på. Få författare har som Hassel, så närgånget och med en så bister realism fångat andra väldskrigets brutale verklighet och soldaternas illusionslösa, grokorniga humor.