Mot undergången

Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om - det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.

Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.

I Sverige fanns två personer som önskade ta itu med eländet. Riksföreståndaren hertig Karl gav ärkebiskopen Abraham Angermannus en fullmakt att visitera riket för att i socken för socken rannsaka, döma och bestraffa de syndfulla. Angermannus skred så till verket med ett av de mest oförskräckta uppfostrings- och utrensningsprojekten i vårt lands historia. I ett rasande tempo genom hela det södra Sverige lät han profosserna svinga sina risviskor över de dömdas ryggar tills blodet rann på marken.

Angermannus räfst var kulmen på en lång tids politiska strider i Sverige. Den blev nu startskottet för en uppgörelse - som skulle ta en ände med förskräckelse.