Nötter
En rätt så velig roman
Utgivarens beskrivning
”Tyvärr, du sitter i häktet”, sade mannen bakom disken och återgick obekymrat till sin tidning.
Det här var något som Truman inte var helt förberedd på, han var också väldig förvånad över mannens likgiltighet inför den motsägelse han just yttrat.
”Jag står ju här mitt framför dig”, sade Truman.
”Det gör du inte alls”, sade receptionisten utan att titta upp från tidningen.
”Det gör jag visst! Vem är det annars du pratar med just nu?”
”Inte vet jag, men inte med dig i alla fall. DNA-systemet tar aldrig fel.”
Truman tittade på Clark som för att be om råd, men denne ryckte bara på axlarna till svar. Det här var ytterligare en dialog som Truman borde klara bättre utan Clarks inblandning.
Truman lutade sig över disken och harklade sig för att åter påkalla mannens uppmärksamhet.
”Min gode herre, kan du se mig?”
Receptionisten tittade upp och studerade Truman noggrant.
”Jag antar det.”
”Kan du också se min kamrat här bredvid mig?”
”Jo visst gör jag det.”
”Hur kan du då påstå att jag skulle sitta i ett häkte någonstans?”
”Det är inte jag som påstår det, utan vårt system. Eftersom det inte kan ha fel är den enda logiska slutsatsen att du inte finns. Jag måste ha mist förståndet och sitter troligen och pratar med mig själv.” Han sänkte åter blicken och fortsatte läsa sin tidning.
”Om det nu vore så, bekymrar det inte dig det minsta att du håller på att bli galen?”
”Inte direkt. Saker och ting brukar alltid lösa sig till slut.”