I det stora hela

Det är en yngling i 

alltför stor och alltför

mörk kostym, en kråka utan

synliga vingar. Han håller på


att växa; det är

därför han vandrar.

Något annat skydd

finns inte.


En färd mellan barndom och död handlar Gösta Ågrens nya diktsamling om. En färd i den "livslånga kropp, där människan / kommer, skadas och går." En juniminut 1951 kan vara stunden då en yngling "möter friheten / i ordet / jag." Och i begynnelsen är natten "hejdande och mild, / en öppning, inte / en förberedelse, ty / ingenting var nödvändigt / och varje riktning möjlig / ännu / här."


Men:


Till sist är lidandet

trötthet, och allt annat

en lugn och tom saga,

som inte behöver

någon berättare.


Till sist går den brinnande

hästen mot solnedgången genom

spjuten av ljus och skugga,

när en pojke rider hemåt.


Till sist är tiden inte

längre vandring. Tyst

omger den vandringen.