Platsens ande

”Lycklige stationäre vagabond”, skriver Knut Jaensson en gång till Tage Aurell. I spänningsfältet mellan det vagabonderande och stationära utformade sig Aurells liv och över det fältet rör sig också denna bok. Den följer hans bildningsgång i spåren längs vägar och möten, och skriver därmed samtidigt levande kulturhistoria. Heidenstam, Vilhelm Ekelund, Rimbaud och Franz Kafka finns på detta stora europeiska fält, där 10-talsnationalism, journalistik och exotisk svensk ungkyrkorörelse möter 20-talets Paris med dess kosmopolitiska avantgardism, där vallfarter görs till Weimarrepublikens nervcentra och litterära valfrändskaper i ett ”dolt Norge”. Långt upp i trettioårsåldern söker Aurell sin roll. När så livet griper honom i nackskinnet och sätter ner honom i Värmland lyfts han också in i sitt författarskap. I Mangskog finner han människorna, motiven och sitt tema.

När Tage Aurell 1943 fick sitt litterära genombrott, 48 år gammal var det en upptäckt för fyrtitalslitteraturens förtrupp. Här fann de – Knut Jaensson, Gunnar Ekelöf, Karl Vennberg – en säregen bundsförvant. Med sin stränga och komprimerade stil som framskulpterats i avskildhet framstod denne landsbygds- och proletärförfattare som en äldre mästare; djupt solidarisk med de människosjälar som omgav honom och med en klassicerande hållning till sitt stoff – nederlagstyngda, undanskymda öden, vart och ett med sin gåta, sin tystnad.

Lars Anderssons bok som utkom 1995, 100 år efter Tage Aurells födelse, är inte en författarbiografi av det slag vi är mest vana vid i Sverige. Först och främst är det en levnadsteckning, skriven med inlevelse i och respekt för en kollega som kanske bara en annan författare kan ha. Det är en stor berättare, själv också Värmlandsförfattare, som använt sin gestaltningsförmåga när han närmat sig Tage Aurells ovanliga och fascinerande livshistoria.