Självbiografi

Maksim Gorkij flyttade knappt fem år gammal till sina morföräldrar, tillsammans med modern, efter att fadern dött i kolera. Morfadern, vars affärer gick allt sämre tills familjen var utarmad, slog honom regelbundet. Vid åtta års ålder blev han tillsagd att tjäna sitt eget uppehälle. Hans mormor brukade ligga på knä vid deras säng - medan Gorkij låtsades sova - och rapportera till Gud om dagens händelser.
Mormodern blev pojkens bästa vän och den odiskutabla hjältinnan i den första och mest berömda volymen i Gorkijs självbiografiska trilogi, Min barndom [1913]. En bok vimlande av öden, svärmande av gestalter, som fungerade som ett slags exorcism för författaren själv. I trilogins nästa del, Ute i världen [1916] har Gorkij nått tonåren och börjar frigöra sig från barndomen, och i den avslutande boken, Mina universitet [1923] skildrar han sin tid i Kazan, dit han rest för att studera vid universitetet, trots att han är utfattig.
I denna utgåva samlas hela Maksim Gorkijs självbiografiska trilogi: Min barndom och Ute i världen i översättning av Ellen Wester, Mina universitet i översättning av Ellen Rydelius, samtliga reviderade av Staffan Dahl.

MAKSIM GORKIJ [1868-1936], egentligen Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod, hör till den ryska litteraturens största namn. Gorkijs ungdom märktes av fattigdom och han blev tidigt föräldralös. Som kökspojke på en Volgaångare lärde han sig läsa och skriva - läsningen beskrev han senare som sin räddning. 1898 kom första bokutgivningen, Berättelser, i två band, som gjorde succé. Maksim Gorkij kom snart att betraktas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av Leo Tolstoj och Anton Tjechov. Han dog 1936 under oklara omständigheter i Josef Stalins Sovjetunionen.