Jag, en olycklig spåman

1600-talspoeten Lucidor den olycklige var redan under sin livstid känd och omtyckt för sina fyndiga och kvicka visor och dikter. I dag känner vi honom som en av Stockholms trubadurer och Bellmans föregångare, som upphovsman­nen till den sorgesamma men livsbejakande visan ”Skulle jag sörja då voro jag tokot”. Känd är han även för att ha hamnat i fängelse för en bröllopsdikt och för att en tidig gryningstimme ha avlidit i en våldsam drabbning, ungefär som han själv hade förutspått, bland bänkar och bord inne på en av Stockholms många vinkällare.

I dag finns inga kända avbildningar av Lasse Johansson Lucidor. De biografiska uppgifterna är därtill få. Men hans korta och turbulenta liv gjorde avtryck i den svenska histo­rien, och frågorna lever kvar om vem den begåvade poeten egentligen var.

I Jag, en olycklig spåman placeras Lucidor i sitt histo­riska sammanhang – samtidens kulturella föreställningar om våld, ära, lycka och poeternas villkor – som fördjupar bilden av honom, av stormaktstidens Sverige och westfaliska fredens Europa.